Jag är så trött på att trampa vatten. Kommer ingenstans. Hur ska jag göra för att lösa mina problem i livet? Mest akuta problemet är ekonomin. Andra problemet är att jag måste komma ut bland folk, bryta min monotona tillvaro och tristess. Måste få in ljusglimtar i tillvaron, något som tillför något positivt i mitt liv. Ungefär som en bil inte kan gå utan bensin, så kan inte en människa gå framåt utan mening och mål.

Jag blir så passiv när jag är ensam. Jag liksom släpper allt, orkar inte ta mig för något. Existerar, men lever inte. Jag hade besök i helgen av en släkting och det lyfte min tillvaro. Är tråkigt att bli ensam igen. Det är inte det att jag vill vara social, men just att veta att det finns någon annan under samma tak att prata med om jag vill. Någon man kan diskutera med, skratta med... Någon att dela dagen med.

Nu är jag den där tråkiga människan igen. Imorgon är en ny dag att slå ihjäl. Har inte lust med nåt längre... Jag blir galen av ensamheten. När jag endast har dottern att prata med så känns det som om min intellektuella nivå sjunker ner till en 3-årings nivå.

Är det så svårt att få känna sig älskad och behövd i livet? Det är viktigt att känna att man har en betydelse. Ingen skulle bry sig om jag försvann. Det är ganska tragiskt att tänka på hur ensam jag är som person. Jag vet inte i vilken tråd jag ska dra i, vet inte vilken väg jag ska ta.

Jag är i ett plan som störtar. Ingen idé att skrika, ropa på hjälp eller försöka ta sig ut... Hur jag än gör så kommer det sluta med en krasch. Det är bara att blunda och hoppas att det sker mirakel, att jag ska överleva trots allt. 

Folk tycker nog att jag är konstig. Jag är annorlunda. Jag gör inte saker för att passa in, jag försöker göra saker som JAG mår bra av. Ibland så är jag tanklös, det vet jag, och kanske inte gör val som är bra för resten av familjen. Men jag har inget ont uppsåt. Jag försöker göra bra saker, bli en bra människa. Men jag funderar jämt på vart mitt liv tar vägen. Åren bara går, tiden... Jag vill ibland hejda allt och liksom göra en omstart av mitt liv. Göra om, göra rätt. Men det går ju inte. Här är jag nu, jag måste göra det bästa av det som är nu.Vi människor har bara en chans, ett liv. Blir det fel på vägen så är det bara att acceptera det och sen gå vidare. Livet är hårt och för vissa så är livet inte mer än en endaste strävan efter att leva.

Jag vill verkligen leva. Jag vill göra saker. Men jag känner mig så misslyckad. Jag är ingen annan än den jag är. Men är livet inte mer än så här? Jag får panik. Jag vill faktiskt inte leva så här!! Jag har drömmar, men jag är rädd för förändringar. Jag erkänner att tanken på att flytta, att ge sig in i nya saker skrämmer mig.

Men vad jag än befinner mig så är mitt största problem att jag faktiskt inte är nöjd med mig själv. Eller jag tycker om den jag är, men jag skäms för den jag är - inför andra. Jag vet att jag är ful och jag ser grotesk ut med alla ärr. Jag brukar skratta ofta och skämta om det, jag kan låtsats att jag inte bryr mig. Men det gör jag. Jag är svårt ärrad, mestadels på armarna, men även på andra ställen eftersom jag var mycket självdestruktiv i yngre dagar. Det gör ont i mig att se att många ungdomar idag beter sig så, mer än vad som förekom när jag var i den åldern. Jag tror många gör så för att andra gör det, beteendet har en förmåga att smitta. Det är därför jag inte brukar visa hur jag själv ser ut. Vill inte ge någon idéer. Det som ingen förstår är att man skadar sig inte bara på ytan, det ställer till med svåra problem i framtiden med senor och nerver. Det blir värre ju äldre man blir. Och jag vet att ingen vill se ut som jag. Inte ens jag själv. Mitt självskade beteende är nästan helt borta...

Människor mår i större skala sämre och sämre... och det går bara ner i åldern. Samtidigt börjar jag ju fundera på om allt hänger i hop med att ungdomarna idag försöker verka äldre? De sminkar sig hårt och ska se äldre ut än de är, men i själva verket är de ju barn i själen. Det är inte lätt att vara ung.

Men det är faktiskt inte lättare för att man är vuxen. Jag börjar närma mig 40 sakta men säkert, men jag har fortfarande inte kommit till den punkt där jag känner mig tillfreds med mitt liv. Jag är ganska nöjd. Jag har lyckats uträtta en del, och jag har världens finaste barn. Men det är mycket som brister i tillvaron.

Jag jobbar med mig själv. Varje dag. Och jag vill inte leva så här. Jag vill känna mig älskad. Jag vill inte bo ensam. Jag vill inte duga ibland... vill inte behöva känna att folk skäms över mig. Vill inte känna att folk snackar bakom ryggen på mig så fort jag vänder ryggen till. För jag är inte som andra. Jag är jag. Jag försöker inte göra mig till, jag vill inte vara som du. Jag försöker hitta mig själv och letar efter känslan... den där känslan att jag är värd något.

Letar efter känslan att känna att jag är älskad och är helt okej för den jag är. Men det kommer inte jag få uppleva under denna livstid. Mitt enda liv gick åt helvete. That´s it.  

Grotesk... men det är Jag.

Jag måste erkänna. Jag kan inte förstå varför, men jag har fått kraftig ångest på sistone. Sover obefintligt pga ledvärken så det kanske är därför som jag får ångest, alltså pga sömnbrist. Sen att jag har mycket att oroa mig över gör ju inte saken bättre. Ekonomin är totalt i botten. Det är plågsamt och jag försöker göra allt det där som jag måste göra, trots att det ibland känns som om jag ska få en hjärtattack eller nåt och falla död ner. Det psykiska och fysiska hänger ihop. Går man med ständig smärta så påverkar det psyket. Jag är beredd att göra vad som helst för att slippa ångesten. Nästan.

Har suttit ensam hela helgen. Idag fick jag panik, kastade mig på bussen och åkte in till stan. Började fundera på om det bara finns en lösning och det skulle vara att få somna från alltihop. Jag orkar inte ta tag i det. Känns som jag kämpat färdig i mitt liv. Det skulle vara så lätt, att gå till den höga bron och hoppa. Det skulle vara så slutgiltigt. Hittade en glasbit på marken, satte mig på marken i en skogsdunge och försökte skära upp armarna. Men den var för slö, det blev bara rispor. Pinsamt att erkänna och dumt att göra. Det var många, många år sen... Men jag känner verkligen att det skulle vara skönt att få somna från allt. Skulle verkligen vilja ha hjälp, men ingen fattar det. Ingen fattar att jag gått in i väggen. Jag orkar inte...

Jag vet att allt går över, utan tvivel. Men att just stå ut med allt och överleva det, är värre. Önskar att detta bara är en mardröm och att jag snart vaknar och allt är bra.

En dag försvinner jag. Inte idag, inte imorgon. Jag är övertygad om att jag en dag kommer att ta livet av mig i ren impuls när livet jävlas och ångesten plågar mig. Det kanske inte sker inom närmaste tiden, men det kommer ske i framtiden. För jag är impulsstyrd och pressas jag tillräckligt mycket kan jag göra tanklösa saker...   

Tro det eller ej - men jag ser mig som en positiv människa, en överlevare som försöker ta tillvara på de små ljusglimtar som dyker upp i vardagen. Jag är medveten om mina brister, men vet inte hur jag ska göra för att leva. Viljan finns, men jag släpper allt istället för att kämpa. Det kanske är fegt, men jag orkar inte kämpa för mig själv.

Det mest intressanta är ändå att det finns ingen som kan se mitt mörker. Ingen kan ens ana hur jag känner. För jag skämtar och skrattar ofta, och är alltid trevlig och pratar med folk.  Egentligen är jag ganska normal.    

Ibland får jag panik. Jag funderar på om det här är allt. Är det så här jag ska leva resten av livet? Jag sitter ensam mestadels, samtidigt så försöker jag vara social. Å andra sidan är jag väl inte så social egentligen. Ibland känns det som om jag låtsas vara någon annan. Det känns som om jag bara finner mig i mitt öde, där jag försöker verka glad utåt.... Vissa dagar så ligger jag bara och glor, eller sover. Det känns som om jag bara ska lägga mig ner och dö. Det känns som om jag inte orkar kämpa mer. Jag orkar inte försöka hela tiden. Jag känner mig orkeslös och vet inte vad jag ska göra mer... Det här livet är inte det jag vill leva. Men jag kommer ingenstans...

Har man skulder så får man ingen lägenhet. Jag sitter i en kommun där jag inte vill bo, men det är det enda stället där jag får bostad. Och jag har barnen, jag måste anpassa mig till dem. De går på dagis och skola här.

Jag känner mig så ensam. Jag är ganska ensam. Jag vet att jag känner mig mindre värd än andra, men samtidigt tycker jag att jag är en bra människa. Jag är inte elak, jag försöker göra rätt. Jag försöker förstå mig själv och jag försöker förstå min värld, livet jag lever och människorna runt mig. Jag försöker verkligen vara förstående och ödmjuk.

Men ändå känner jag mig så värdelös. Men när barnen kryper upp intill mig och sträcker ut en hand, tar tag i min hand och kramar min arm. Då känner jag mig älskad. Det är endast mina älskade barn som jag stannar kvar. Som jag fortsätter stå ut.

Men enda gången jag slipper låtsas är när jag är ensam med hundarna. Med dem kan jag vara ledsen, känna mig liten och behöver inte vara den där vuxna förståndiga människan. Jag kan vara mig själv.

Det är nog fel på mig. Jag har mina känslomässiga "störningar", det vet jag. Jag har helt plötsligt kommit till insikt. Jag inser att jag ibland hamnar i "hypermaniska" tillstånd, eller nåt. Jag får för mig att jag vill, behöver eller måste ha - något. Jag agerar så impulsivt att jag inte hinner reagera på konsekvenserna. Och skulle jag se konsekvenserna så är de inte så som jag själv ser dem. I min inbillade värld så är mina beslut bra för mig och bra för alla andra. Men i själva verket gör jag saker som inte alls är så genomtänkta som jag själv tyckte. Sen måste jag ofta ta mig ur situationen med stoltheten i behåll, utan att någon ska märka att allt blev knas.

Jag behöver nog det jag anser mig behöva, just då. Jag börjar sakta men säkert försöka få ordning på tänkandet, eller snarare kännandet. Även om jag vill något nu, så kanske jag ska försöka lära mig att stanna upp, överblicka situationen och planera bättre.

Andra ser mig nog som tanklös och impulsiv, men ingen vet hur det ligger till. Jag är känslig mot saker som händer, så som glädje och sorg. Det kan se ut som jag överreagerar, men jag lever i stunden och går in i saker med hela min energi.

Jag tänker och försöker hitta svar på svaren, se bakom allt som händer och sker. Istället för att nöja sig med det som är. Det är intressant.... Jag eftersträvar att lära mig av mina misstag och skaffa mig erfarenheter, att bli en bättre människa. Detta är nog en livsuppgift och jag kommer aldrig ta examen i livets skola. Det är en uppgift som aldrig tar slut....  

Alla människor vill vara någon. Vi vill vara någonting som är betydelsefullt i tillvaron. Att få känna sig behövd, att känna sig älskad och att ha en mening med att leva. Drömmar, en vision av hur man vill att tillvaron ska se ut. Jag har det. En dröm. Problemet är att jag är feg, jag vågar inte ta chanser. Vi människor lever som om vi vore i ett spel, där varje beslut kan innebära att vi inser att vi tog fel väg. Men i verkligheten finns inga fuskkoder eller möjligheter att starta om ifall beslutet vi tog inte blev bra för oss. Vi har bara ett liv och vi har bara en chans i varje vägskäl, vilka finns gott om under livets gång. Vi vet inte vad som är rätt väg, men även om man tar fel beslut och inte kan"göra om, göra rätt" så finns det nog en mening med det med. Utan motgångar lär man sig ingenting.

Att leva gör ont. Ibland jävligt ont. Men det gäller att försöka hitta de där sakerna som lyser upp i livet och ta tillvara på dem - förvara dem som en depå i själen när livet är motigt.

Man vet inte vad som gömmer sig bakom nästa krök, men en sak vet jag: Hur mörkt det än ser ut någon gång, så kan jag lova att det blir ljusare igen. ;-)

Hej och hejdå! Till nästa gång...