Det är nog fel på mig. Jag har mina känslomässiga "störningar", det vet jag. Jag har helt plötsligt kommit till insikt. Jag inser att jag ibland hamnar i "hypermaniska" tillstånd, eller nåt. Jag får för mig att jag vill, behöver eller måste ha - något. Jag agerar så impulsivt att jag inte hinner reagera på konsekvenserna. Och skulle jag se konsekvenserna så är de inte så som jag själv ser dem. I min inbillade värld så är mina beslut bra för mig och bra för alla andra. Men i själva verket gör jag saker som inte alls är så genomtänkta som jag själv tyckte. Sen måste jag ofta ta mig ur situationen med stoltheten i behåll, utan att någon ska märka att allt blev knas.

Jag behöver nog det jag anser mig behöva, just då. Jag börjar sakta men säkert försöka få ordning på tänkandet, eller snarare kännandet. Även om jag vill något nu, så kanske jag ska försöka lära mig att stanna upp, överblicka situationen och planera bättre.

Andra ser mig nog som tanklös och impulsiv, men ingen vet hur det ligger till. Jag är känslig mot saker som händer, så som glädje och sorg. Det kan se ut som jag överreagerar, men jag lever i stunden och går in i saker med hela min energi.

Jag tänker och försöker hitta svar på svaren, se bakom allt som händer och sker. Istället för att nöja sig med det som är. Det är intressant.... Jag eftersträvar att lära mig av mina misstag och skaffa mig erfarenheter, att bli en bättre människa. Detta är nog en livsuppgift och jag kommer aldrig ta examen i livets skola. Det är en uppgift som aldrig tar slut....