Jag är så trött på att trampa vatten. Kommer ingenstans. Hur ska jag göra för att lösa mina problem i livet? Mest akuta problemet är ekonomin. Andra problemet är att jag måste komma ut bland folk, bryta min monotona tillvaro och tristess. Måste få in ljusglimtar i tillvaron, något som tillför något positivt i mitt liv. Ungefär som en bil inte kan gå utan bensin, så kan inte en människa gå framåt utan mening och mål.

Jag blir så passiv när jag är ensam. Jag liksom släpper allt, orkar inte ta mig för något. Existerar, men lever inte. Jag hade besök i helgen av en släkting och det lyfte min tillvaro. Är tråkigt att bli ensam igen. Det är inte det att jag vill vara social, men just att veta att det finns någon annan under samma tak att prata med om jag vill. Någon man kan diskutera med, skratta med... Någon att dela dagen med.

Nu är jag den där tråkiga människan igen. Imorgon är en ny dag att slå ihjäl. Har inte lust med nåt längre... Jag blir galen av ensamheten. När jag endast har dottern att prata med så känns det som om min intellektuella nivå sjunker ner till en 3-årings nivå.

Är det så svårt att få känna sig älskad och behövd i livet? Det är viktigt att känna att man har en betydelse. Ingen skulle bry sig om jag försvann. Det är ganska tragiskt att tänka på hur ensam jag är som person. Jag vet inte i vilken tråd jag ska dra i, vet inte vilken väg jag ska ta.

Jag är i ett plan som störtar. Ingen idé att skrika, ropa på hjälp eller försöka ta sig ut... Hur jag än gör så kommer det sluta med en krasch. Det är bara att blunda och hoppas att det sker mirakel, att jag ska överleva trots allt. 

Folk tycker nog att jag är konstig. Jag är annorlunda. Jag gör inte saker för att passa in, jag försöker göra saker som JAG mår bra av. Ibland så är jag tanklös, det vet jag, och kanske inte gör val som är bra för resten av familjen. Men jag har inget ont uppsåt. Jag försöker göra bra saker, bli en bra människa. Men jag funderar jämt på vart mitt liv tar vägen. Åren bara går, tiden... Jag vill ibland hejda allt och liksom göra en omstart av mitt liv. Göra om, göra rätt. Men det går ju inte. Här är jag nu, jag måste göra det bästa av det som är nu.Vi människor har bara en chans, ett liv. Blir det fel på vägen så är det bara att acceptera det och sen gå vidare. Livet är hårt och för vissa så är livet inte mer än en endaste strävan efter att leva.

Jag vill verkligen leva. Jag vill göra saker. Men jag känner mig så misslyckad. Jag är ingen annan än den jag är. Men är livet inte mer än så här? Jag får panik. Jag vill faktiskt inte leva så här!! Jag har drömmar, men jag är rädd för förändringar. Jag erkänner att tanken på att flytta, att ge sig in i nya saker skrämmer mig.

Men vad jag än befinner mig så är mitt största problem att jag faktiskt inte är nöjd med mig själv. Eller jag tycker om den jag är, men jag skäms för den jag är - inför andra. Jag vet att jag är ful och jag ser grotesk ut med alla ärr. Jag brukar skratta ofta och skämta om det, jag kan låtsats att jag inte bryr mig. Men det gör jag. Jag är svårt ärrad, mestadels på armarna, men även på andra ställen eftersom jag var mycket självdestruktiv i yngre dagar. Det gör ont i mig att se att många ungdomar idag beter sig så, mer än vad som förekom när jag var i den åldern. Jag tror många gör så för att andra gör det, beteendet har en förmåga att smitta. Det är därför jag inte brukar visa hur jag själv ser ut. Vill inte ge någon idéer. Det som ingen förstår är att man skadar sig inte bara på ytan, det ställer till med svåra problem i framtiden med senor och nerver. Det blir värre ju äldre man blir. Och jag vet att ingen vill se ut som jag. Inte ens jag själv. Mitt självskade beteende är nästan helt borta...

Människor mår i större skala sämre och sämre... och det går bara ner i åldern. Samtidigt börjar jag ju fundera på om allt hänger i hop med att ungdomarna idag försöker verka äldre? De sminkar sig hårt och ska se äldre ut än de är, men i själva verket är de ju barn i själen. Det är inte lätt att vara ung.

Men det är faktiskt inte lättare för att man är vuxen. Jag börjar närma mig 40 sakta men säkert, men jag har fortfarande inte kommit till den punkt där jag känner mig tillfreds med mitt liv. Jag är ganska nöjd. Jag har lyckats uträtta en del, och jag har världens finaste barn. Men det är mycket som brister i tillvaron.

Jag jobbar med mig själv. Varje dag. Och jag vill inte leva så här. Jag vill känna mig älskad. Jag vill inte bo ensam. Jag vill inte duga ibland... vill inte behöva känna att folk skäms över mig. Vill inte känna att folk snackar bakom ryggen på mig så fort jag vänder ryggen till. För jag är inte som andra. Jag är jag. Jag försöker inte göra mig till, jag vill inte vara som du. Jag försöker hitta mig själv och letar efter känslan... den där känslan att jag är värd något.

Letar efter känslan att känna att jag är älskad och är helt okej för den jag är. Men det kommer inte jag få uppleva under denna livstid. Mitt enda liv gick åt helvete. That´s it.  

Grotesk... men det är Jag.