MItt liv är ganska bra. Alltså, det har blivit bättre.... Jag har en ekonimi som är bättre, jag är inte ensam så mycket för tillfället... Men plötsligt inser jag att jag känner mig så ledsen. Det konstiga är att jag har alltid ångest, en intre stress... men den är borta. Istället så har den bytts ut av någon slags livsleda. Eller jo jag vill leva, jag tycker livet är bra - men jag ORKAR inte. Det känns som om jag inte orkar andas, orkar inte tänka, orkar inte fixa saker. Allt sådant där som är nödvändiga i livet. Jag är bra på att skjuta undan saker och att inte visa vad jag känner. Och ofta är det så att när allt är som värst så är jag som mest pratig och skämtsam, som om det vore ett omedvetet försvar... 

När jag sover så drömmer jag om att jag försöker ta livet av mig. Jag känner ett rus i kroppen, lycka, när jag tänker på att dö. Det skrämmer mig. Jag vet att det går över... på något sätt så måste jag övervinna det här... övervinna känslan..... 

Det är underbart att jag har så fina barn. Jag har fått min ekonimi på fötter, jag har mina djur... Jag känner mig dum som känner så här, när jag faktiskt har det bättre än många andra har det i världen. Jag klagar inte, jag känner mig bara så ledsen inuti och måste bara få "släppa ut" lite. Den som möter mig kan inte ana att jag inuti känner mig så svart, för jag är alltid trevlig mot andra.

Gårdagen är historia, jag har bara en tanke - att stå ut idag.