Jag tycker att det är jobbigt att vara jag. Jag vill vara social, göra saker och uppfylla mina drömmar. Men jag själv slår krokben för mig själv hela tiden. Ibland vet jag inte ens vad jag själv vill... Jag vet att jag har fix idéer ibland och gör saker på impuls, men just då tycker jag att det är vad jag vill göra och är övertygad om att det är en bra idé. Oftast är det inte det. 

Jag försöker åtminstone, och jag är ingen elak människa. Jag försöker innerligt att göra bra saker, och jag vet att jag gör en hel del bra saker. Men människor har en förmåga att bara se det där lilla misstaget, och glömmer bort att se allt det där som är rätt. Jag har drömmar. Körkort, åka på hundutställningar med mina hundar... Resa. Men ibland känns det som att bestiga berg att bara göra en endaste liten grej. Jag försöker vara social och låter inte min ångest hindra mig, trots att jag ofta har panik inombords. Jag är inte en sådan som sitter och ser allt det dåliga, jag försöker att ta tillvara på det som är bra.

Nyligen fick jag ett mail av en väninna. Jag vågade inte läsa det för jag trodde att det skulle vara något som jag skulle ta åt mig av, och alltså må dåligt av. Att jag skulle få höra vad dålig jag är. Jag gick i en vecka och funderade på vad det stod och försökte hitta ett tillfälle att läsa det när det kändes "rätt". Till slut försökte jag övertala mig själv om att text inte dödar, jag måste kunna ta kritik och åsikter från folk utan att känna att de hatar mig. Så när jag hade ett tillfälle med en realistisk tanke så tog jag mod till mig och läste. Det stod inte ens något dåligt. Klart det var lite "skäll", men det var ju en befogad. Poängen var att jag måste kämpa att leva, försöka ta mig framåt trots att jag känner mig deppig ibland.

"Hej. jag tycker verkligen inte skit om dej och det vet du men jag blir förbannat besviken på dej. då saker går emot dig ja då hanmnar du på sjukan. VARFÖR du är inte svagare än vad jag är, du bara tror det. Du måste vara målmedveten och inte braka ihop."  "... men FAN ingen tycker synd om mej mer än jag själv. ALLa andra går vidare i livet det är då bara jag som halkar efter och ingen tycks vilja vänta på mej..." "Lite hårda ord till dej men räta på dej hur svårt hur det än är, både du och jag tar oss fram på egen vilja inte andras. Ha det gott tösen så hörs vi. Du vet ju att jag tycker att du är bäst KRAM."

En helande stund för själen är att sitta ute i naturen och lyssna på fågelkvitter... och se hundarna leka. Då är jag lugn.

See the division of pathes
wich decides about your divine ordinance
Feeling a certain coldness
of a secret power that entangles the spirit
In memory of people
without them you would not exist
In memory of people
who would not exist without you

What would you give to live your life again?
What would you change with a second chance?
And could you learn from the
mistakes? I don't know...

Longing for the meaning of life
while breathing day in and day out
realize how slight it is
keep an eye on the universe at night...

(Crematory - "Farewell letter")

The first angel is the atmosphere
Second is a part of you
The third's the wings of death
The fourth angel takes your soul
Fifth shows you the paradise
Sixth angel brings you new life
The seventh sends you dreams
Eight show you the right way
The ninth angel judges over you
The last angel sends pain and agony

The powers of darkness in
battle with the humane
You soul forever caught in hell
But I saw the angel fly
The good will triumph
The angel of death sent to do evil
Army of hell
The danger of the darkside
Angel of wisdom and faith protects your soul

Like a marionette in the wind,
a toy of the mighty
I saw the angel fly

(Crematory - "I saw the angels fly")

När jag trodde att det inte kan bli värre, ja då blev det värre!Gammelhunden är sjuk. Då hon redan är skruttig och lider av värk, så kom det oundvikliga - avlivning. Så detta blir hennes sista dag. Hon skulle fylla 9 år i år. Jag är så ledsen...

Kan inte sova. Försökte en timme sen gav jag upp. Tycker inte om att tänka, tystnad.. Musik är helande för själen. Den tar bort ångest. Den enda nackdelen är väl att jag kommer få hörselskador av ljudvolymen. ;-)Det var en kurator jag träffade igår, jag är ju klar och öppen i mina dialoger trots ångest. Och inom mig gömmer sig en stor sorg. Så när hon började fråga saker så kände jag hur min fasad började spricka sänder....Jag kände en flod av tårar... Jag grät.

Jag sitter och hinkar i mig kaffe utanför avdelningen... Dead by april dånar i lurarna medan jag surfar runt på internätet med mobilen. Känns som jag har mikro ryckningar. Måste trappa ner mina höga doser Tradolan. Det är ett morfinliknande preparat som jag tar mot min svåra värk. De ger mig svår abstinens bara få timmar efter att jag tagit en. Alltså måste jag trycka i mig smärtstillande hela tiden, oavsett om jag har smärtor eller inte. Abstinensen skapar ångest. Jag mår bra om jag tar tradolan, vilket jag nu gjort för en stund sen. Ska få träffa en läkare, hoppas på att få hjälp med att trappa ner Tradolanen. När det är gjort kan man se vad det är som gnager i mitt innersta. Plötsligt inser jag.... Jag är en tablettmissbrukare.... :-(

 Not. Jag fick börja med Norspan plåster på egen begäran. Jag behöver inte tänka på tabletterna längre, utan byter plåster en gång i veckan. Det släpper ut en viss dos varje dag, så jag hela tiden får i mig lite lite smärtstillande. Jag tar alltså inte tradolan/tramadol längre alls.  

Ångest. Det finns ingen värre känsla... Mått riktigt jävligt idag, och det blev värre på eftermiddagen. Lyssnar på "uppåt musik". En bra låt är Loreens "Euphoria". Fast själv känner jag mig knappast euforisk. ;-)Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis blir den bättre än denna...

Jag anser nog mig själv vara en ganska normal människa, men ibland så kommer det förflutna ikapp och alla tankar. Efter att försökt kämpa med mardrömmar och "tvångstankar" på att skada mig själv, så brakar allt till slut. Som nu. Det var flera år sedan sist, och jag har inte visat för någon att jag lever med ett intre kaos. Jag vill inte belasta någon, vill inte beklaga mig...

Så jag hamnade på psykiatrisk avdelning. Frivilligt. Jag kan inte låta detta tåg fortsätta i tvåhundra blås... måste få stopp på skiten innan det blir värre. Just nu är jag inte i botten tycker jag själv, inte känslomässigt i alla fall. Jag ser inte livet i svart, jag kan fortfarande skämta. Men jag står inte ut med mig själv. Det leder till självmordstankar... Inte för att jag vill dö, utan för att jag vill slippa mig.

Jag tycker inte att det är skamligt att må dåligt psykiskt, det kan drabba vem som helst - liksom vem som helst kan drabbas av någon fysisk åkomma. På psyk gör de inga underverk, man kan inte må bättre om man inte vill själv. Men det är skönt att kunna prata med någon, att slippa vara ensam när tankarna kommer. Jag försöker att låta min bra sida styra och berätta hur jag känner det, så jag inte hittar på tokigheter mot mig själv.

Jodå, jag är normal. Jag är mig själv... Till det stora hela är jag som jag brukar vara. Så don´t worry. Det går fortfarande att skämta med mig.  

MItt liv är ganska bra. Alltså, det har blivit bättre.... Jag har en ekonimi som är bättre, jag är inte ensam så mycket för tillfället... Men plötsligt inser jag att jag känner mig så ledsen. Det konstiga är att jag har alltid ångest, en intre stress... men den är borta. Istället så har den bytts ut av någon slags livsleda. Eller jo jag vill leva, jag tycker livet är bra - men jag ORKAR inte. Det känns som om jag inte orkar andas, orkar inte tänka, orkar inte fixa saker. Allt sådant där som är nödvändiga i livet. Jag är bra på att skjuta undan saker och att inte visa vad jag känner. Och ofta är det så att när allt är som värst så är jag som mest pratig och skämtsam, som om det vore ett omedvetet försvar... 

När jag sover så drömmer jag om att jag försöker ta livet av mig. Jag känner ett rus i kroppen, lycka, när jag tänker på att dö. Det skrämmer mig. Jag vet att det går över... på något sätt så måste jag övervinna det här... övervinna känslan..... 

Det är underbart att jag har så fina barn. Jag har fått min ekonimi på fötter, jag har mina djur... Jag känner mig dum som känner så här, när jag faktiskt har det bättre än många andra har det i världen. Jag klagar inte, jag känner mig bara så ledsen inuti och måste bara få "släppa ut" lite. Den som möter mig kan inte ana att jag inuti känner mig så svart, för jag är alltid trevlig mot andra.

Gårdagen är historia, jag har bara en tanke - att stå ut idag.