Ibland får jag panik. Jag funderar på om det här är allt. Är det så här jag ska leva resten av livet? Jag sitter ensam mestadels, samtidigt så försöker jag vara social. Å andra sidan är jag väl inte så social egentligen. Ibland känns det som om jag låtsas vara någon annan. Det känns som om jag bara finner mig i mitt öde, där jag försöker verka glad utåt.... Vissa dagar så ligger jag bara och glor, eller sover. Det känns som om jag bara ska lägga mig ner och dö. Det känns som om jag inte orkar kämpa mer. Jag orkar inte försöka hela tiden. Jag känner mig orkeslös och vet inte vad jag ska göra mer... Det här livet är inte det jag vill leva. Men jag kommer ingenstans...

Har man skulder så får man ingen lägenhet. Jag sitter i en kommun där jag inte vill bo, men det är det enda stället där jag får bostad. Och jag har barnen, jag måste anpassa mig till dem. De går på dagis och skola här.

Jag känner mig så ensam. Jag är ganska ensam. Jag vet att jag känner mig mindre värd än andra, men samtidigt tycker jag att jag är en bra människa. Jag är inte elak, jag försöker göra rätt. Jag försöker förstå mig själv och jag försöker förstå min värld, livet jag lever och människorna runt mig. Jag försöker verkligen vara förstående och ödmjuk.

Men ändå känner jag mig så värdelös. Men när barnen kryper upp intill mig och sträcker ut en hand, tar tag i min hand och kramar min arm. Då känner jag mig älskad. Det är endast mina älskade barn som jag stannar kvar. Som jag fortsätter stå ut.

Men enda gången jag slipper låtsas är när jag är ensam med hundarna. Med dem kan jag vara ledsen, känna mig liten och behöver inte vara den där vuxna förståndiga människan. Jag kan vara mig själv.