Det är "min" vecka att ha barnen. Det är tur jag har mina små solstrålar, de är allt i mitt liv. Ibland funderar jag och tycker att jag är världens sämsta mamma, sen ibland tänker jag att jag är mig själv och jag ger mina barn kärlek. Att vara förälder är en livsuppgift som aldrig tar slut, man är den som ska vägleda och uppmuntra så de lär sig leva ett sunt liv. Att de inte blir som mig. De säger att de tycker att jag är en "busig" mamma, paradoxalt nog trots att jag känner mig deppig. Med andra ord ger jag 100% av mig själv till mina barn och försöker göra deras tillvaro bra och rolig. Däremot när jag är ensam, det är då mörkret far över min själ och jag släpper försvaret, känner mig värdelös och funderar på livets mening...

Barn är så bekymmerslösa, ibland önskar jag att man som vuxen kunde vara lite som dem. Leva här och nu, och busa mycket.   

Jag är ute på landet. Härligt. Jag har varit ute i skogen idag med hundarna, det är verkligen härligt att se dem lyckliga. Det är skönt att vara ifred och bara ha hundarnas sällskap, och ha fågelkvitter som bakgrundsljud.  

Hade med kameran i skogen och fotade massor, såklart. Fick ett par riktigt bra foton på hundarna. Hoppas att de ser lika bra ut när jag lägger in dem i datorn och ser dem i större format.   

Jag är fortfarande inte på topp. Har många negativa tankar, men försöker att ta fram det som är bra. Tröstäter när jag känner mig stressad/får ångest... lite skillnad mot de senaste två månaderna när jag knappt ätit alls. Känner mig fet... Jag känner mig så trött och ibland känns det som jag är en vandrande geléklump som skulle kunna smälta bort där jag är. Ibland orkar jag knappt gå någonstans, jag är verkligen jättetrött. Ibland orkar jag inte vara social, samtidigt som jag inte vill vara ensam. Imorgon ska bli en bättre dag. Jag måste fokusera på livet här och nu. På den här stunden. Just nu är det ganska okej...

Ibland vet man inte om man är på rätt spår. Det är bara att gilla läget och hoppas att det visar sig vid nästa station...

Igår gjorde jag en "sittbräda" åt katterna, där de kan sitta på balkongen och titta på fåglar eller annat. Katter gillar ju att sitta högt upp, så jag satte den uppe vid balkongräcket. Jag tog två "hållare" till balkonglådor och skruvade fast den i en bräda. Det hade varit lättare om man haft en skruvdragare, men jag drog i dem för hand. Jag trodde inte att jag skulle klara det med mina dåliga händer, så jag var stolt när jag lyckades. Katterna gillade min uppfinning.  

Nästa projekt blir att ta bort de gamla klösställningarna och införskaffa nya... 

Ps. Nej jag har inte den finaste balkongen, men katterna är nöjda då den mest är till för dem på sommarhalvåret. 

Jag har karpaltunnelsyndrom i båda händerna, men den vänstra är värst. Vad det är kan man läsa här: http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Karpaltunnelsyndrom/  

Jag har blivit opererad i båda händerna för några år sen och problemen försvann. Men nu har jag haft stora problem ett år tillbaka eller nåt. Jag börjar bli riktigt förbannad att jag ignoreras av vårdcentralen. Jag fick remiss för undersökning av nervfunktionen i händerna och de sa att det visade ingenting. De sätter elektroderna på underarmarna och jag tror att jag är så ärrig så det visar fel. I morse vaknade jag av att det ringde, men jag kunde inte ta tag i telefonen och svara för jag kunde inte röra fingrarna, händerna var stela och bortdomnade. 

Dessutom har jag en whiplash skada i nacken sen jag föll av min häst för 1,5 år sen som handikappar mig rejält. Att diska, att träna fotgående med hunden, eller bara sitta för länge kan utlösa svåra smärtor. Det enda som hjälper då är att jag lägger mig och vilar nacken. Jag klarar inte av att göra så mycket varje dag, så jag får ta saker i min egen takt. 

Jag är trött på att ha ont jämt. Jag har Norspan plåster (en slags medicin som avger en liten dos opiater varje dag) som jag byter en gång i veckan. Hade jag inte haft det hade jag inte stått ut alls. 

Jag lider av kroniska smärtor i alla leder till råga på allt, men det känns bättre när jag har det där plåstret i kombination med alvedon. Inte undra på att jag blir deppig egentligen, att gå runt så här med kroniska smärtor är plågsamt och drar ner humöret....

Men det är väl bara att bita ihop och hoppas att det inte blir värre. Fast det blir det.

Jag försöker.... Jag försöker hela tiden, ändå så känns det som om jag bara är en enda sorgsen klump som vandrar runt. Jag försöker göra saker, hittar på grejer med barnen och sånt. Ändå försvinner inte obehaget, den konstanta stresskänslan och likgiltigheten. Jag vill inte dö, men jag bryr mig inte om att kämpa för mig själv. För mitt liv. Varje dag får jag en olustkänsla, jag får ett tillfälle av en känsla av att alla hatar mig och att jag är världelös. Just då vill jag inte leva, även om jag faktiskt inte vill dö. Det känns som om jag bara är en belastning för mina anhöriga och jag är tvingad att låtsas att det känns bra nu. Men det gör inte det. När de närstående sa saker i bilen i sarkasm så kände jag som en hård vägg mot mig, jag ville inte färdas en centimeter till med dem. Jag kände bara "neeej, jag orkar inte mer!" och så tänkte jag kasta mig ur bilen i farten. Jag hade nog gjort det om inte barnen var i bilen. 

Jag är inte stark, nej, inte stark alls. Jag är inte tuff, jag klarar inte av negativa omständigheter i livet. Ibland känns det som om jag ska förlora förståndet. Trots att jag faktiskt inte mår bra, egentligen, så hjälper jag alla som behöver hjälp med något, jag försöker vara en bra vän. Men i det stora hela så känns det som ett enda skådespeleri och jag gör saker för att behaga andra, för då duger jag. Själv känns det som om jag ska börja gråta.

Det bästa botemedlet är att gå och lägga sig och hoppas att morgondagen känns bättre. 

Jag ställde mig själv frågan: Varför blogga? Varför lägga ut bilder, osv på nätet? Man blottar ju mycket av sin själ genom att beskriva hur man känner och vad som händer i livet. Men jag tycker om att berätta. Är någon intresserad? - Jag vet inte... Människor bloggar om allt möjligt, och jag bloggar om det som få andra berättar om. Innersta tankar och om att må pissigt ibland. Lite filosofiskt är det nog också... Mest skriver jag för mig själv, till mig själv. 

Jag lägger ut bilder på dayviews och facebook mest för min egen skull, för jag gillar att fota och för att jag vill visa något. Många kanske tycker att jag bombarderar med bilder ibland, men det är ju bara så roligt att fota och ofta kan jag inte välja ut vilka bilder jag ska visa. Nä, då visar jag många.  

Jag brukar gå tillbaka och se på bilder eller läsa vad jag skrivit, det är intressant att se vad jag gjorde och hur jag tänkte. Ibland blir jag förvånad hur jag tänkte, för jag kanske ändrar både åsikt och tänkande med tiden...

Så jag fortsätter med det jag gör. Jag fortsätter skriva och jag fortsätter fota. För jag mår bra av det, och man behöver inte varken läsa eller titta på mina bilder om man inte vill. Sverige är ett fritt land! 

Ibland när  barnen kanske inte lyssnar, tar av sig säkerhetsbältet i bilen eller cyklar utan hjälm - då kommer den där paniken. Tänk om det händer dem någonting!? Jag liksom går upp i varv inombords och känner bara att jag skulle inte stå ut med känslan om det hände dem något. Jag får panik och känner att jag inte vill lämna dem utan uppsikt. Sen tänker jag att man kan inte oroa sig för allt som KAN komma att ske, utan man måste försöka att leva i nuet och ge barnen lite extra mycket kärlek istället. Många människor går nog ofta och tänker "Det händer inte mig", men jag är tvärtom - jag tänker att jag är säkert den där en på miljonen som ska drabbas av något. Man kan inte styra över allt som sker i livet, men jag försöker tänka på att saker kan hända, att det kan ske olyckor. Vi människor är inte odödliga. Folk kan nog tycka att jag är fjantig, men jag tycker att jag är realist. Även om jag kanske oroar mig överdrivet så bryr jag mig i alla fall. Det är faktiskt värre att inte oroa sig för olyckor som kan hända barnen, särskilt om det är olyckor som kunnat undvikas eller lindras med hjälm eller bilbälte.

Jag funderar ofta på när jag kommer dö.. Det är ju i framtiden, men det är Ödet som bestämmer i slutänden... Ja, jag har sån dödsångest ibland så det är outhärdligt. Det känns som om livet är slut för mig. Jag vill ha livet framför mig, inte vara mitt i det. Jag vill liksom göra om och göra rätt. Leva om mitt liv. På något sätt måste man försöka ta tillvara på tiden som är just nu och göra det bästa av det, istället för att tänka på det som varit och på det som komma skall. Jag ska försöka komma ihåg det, att ta tillvara på tiden...