Jag måste erkänna. Jag kan inte förstå varför, men jag har fått kraftig ångest på sistone. Sover obefintligt pga ledvärken så det kanske är därför som jag får ångest, alltså pga sömnbrist. Sen att jag har mycket att oroa mig över gör ju inte saken bättre. Ekonomin är totalt i botten. Det är plågsamt och jag försöker göra allt det där som jag måste göra, trots att det ibland känns som om jag ska få en hjärtattack eller nåt och falla död ner. Det psykiska och fysiska hänger ihop. Går man med ständig smärta så påverkar det psyket. Jag är beredd att göra vad som helst för att slippa ångesten. Nästan.

Har suttit ensam hela helgen. Idag fick jag panik, kastade mig på bussen och åkte in till stan. Började fundera på om det bara finns en lösning och det skulle vara att få somna från alltihop. Jag orkar inte ta tag i det. Känns som jag kämpat färdig i mitt liv. Det skulle vara så lätt, att gå till den höga bron och hoppa. Det skulle vara så slutgiltigt. Hittade en glasbit på marken, satte mig på marken i en skogsdunge och försökte skära upp armarna. Men den var för slö, det blev bara rispor. Pinsamt att erkänna och dumt att göra. Det var många, många år sen... Men jag känner verkligen att det skulle vara skönt att få somna från allt. Skulle verkligen vilja ha hjälp, men ingen fattar det. Ingen fattar att jag gått in i väggen. Jag orkar inte...

Jag vet att allt går över, utan tvivel. Men att just stå ut med allt och överleva det, är värre. Önskar att detta bara är en mardröm och att jag snart vaknar och allt är bra.

En dag försvinner jag. Inte idag, inte imorgon. Jag är övertygad om att jag en dag kommer att ta livet av mig i ren impuls när livet jävlas och ångesten plågar mig. Det kanske inte sker inom närmaste tiden, men det kommer ske i framtiden. För jag är impulsstyrd och pressas jag tillräckligt mycket kan jag göra tanklösa saker...   

Tro det eller ej - men jag ser mig som en positiv människa, en överlevare som försöker ta tillvara på de små ljusglimtar som dyker upp i vardagen. Jag är medveten om mina brister, men vet inte hur jag ska göra för att leva. Viljan finns, men jag släpper allt istället för att kämpa. Det kanske är fegt, men jag orkar inte kämpa för mig själv.

Det mest intressanta är ändå att det finns ingen som kan se mitt mörker. Ingen kan ens ana hur jag känner. För jag skämtar och skrattar ofta, och är alltid trevlig och pratar med folk.  Egentligen är jag ganska normal.