Ibland när  barnen kanske inte lyssnar, tar av sig säkerhetsbältet i bilen eller cyklar utan hjälm - då kommer den där paniken. Tänk om det händer dem någonting!? Jag liksom går upp i varv inombords och känner bara att jag skulle inte stå ut med känslan om det hände dem något. Jag får panik och känner att jag inte vill lämna dem utan uppsikt. Sen tänker jag att man kan inte oroa sig för allt som KAN komma att ske, utan man måste försöka att leva i nuet och ge barnen lite extra mycket kärlek istället. Många människor går nog ofta och tänker "Det händer inte mig", men jag är tvärtom - jag tänker att jag är säkert den där en på miljonen som ska drabbas av något. Man kan inte styra över allt som sker i livet, men jag försöker tänka på att saker kan hända, att det kan ske olyckor. Vi människor är inte odödliga. Folk kan nog tycka att jag är fjantig, men jag tycker att jag är realist. Även om jag kanske oroar mig överdrivet så bryr jag mig i alla fall. Det är faktiskt värre att inte oroa sig för olyckor som kan hända barnen, särskilt om det är olyckor som kunnat undvikas eller lindras med hjälm eller bilbälte.

Jag funderar ofta på när jag kommer dö.. Det är ju i framtiden, men det är Ödet som bestämmer i slutänden... Ja, jag har sån dödsångest ibland så det är outhärdligt. Det känns som om livet är slut för mig. Jag vill ha livet framför mig, inte vara mitt i det. Jag vill liksom göra om och göra rätt. Leva om mitt liv. På något sätt måste man försöka ta tillvara på tiden som är just nu och göra det bästa av det, istället för att tänka på det som varit och på det som komma skall. Jag ska försöka komma ihåg det, att ta tillvara på tiden...   

Jag tycker att det är jobbigt att vara jag. Jag vill vara social, göra saker och uppfylla mina drömmar. Men jag själv slår krokben för mig själv hela tiden. Ibland vet jag inte ens vad jag själv vill... Jag vet att jag har fix idéer ibland och gör saker på impuls, men just då tycker jag att det är vad jag vill göra och är övertygad om att det är en bra idé. Oftast är det inte det. 

Jag försöker åtminstone, och jag är ingen elak människa. Jag försöker innerligt att göra bra saker, och jag vet att jag gör en hel del bra saker. Men människor har en förmåga att bara se det där lilla misstaget, och glömmer bort att se allt det där som är rätt. Jag har drömmar. Körkort, åka på hundutställningar med mina hundar... Resa. Men ibland känns det som att bestiga berg att bara göra en endaste liten grej. Jag försöker vara social och låter inte min ångest hindra mig, trots att jag ofta har panik inombords. Jag är inte en sådan som sitter och ser allt det dåliga, jag försöker att ta tillvara på det som är bra.

Nyligen fick jag ett mail av en väninna. Jag vågade inte läsa det för jag trodde att det skulle vara något som jag skulle ta åt mig av, och alltså må dåligt av. Att jag skulle få höra vad dålig jag är. Jag gick i en vecka och funderade på vad det stod och försökte hitta ett tillfälle att läsa det när det kändes "rätt". Till slut försökte jag övertala mig själv om att text inte dödar, jag måste kunna ta kritik och åsikter från folk utan att känna att de hatar mig. Så när jag hade ett tillfälle med en realistisk tanke så tog jag mod till mig och läste. Det stod inte ens något dåligt. Klart det var lite "skäll", men det var ju en befogad. Poängen var att jag måste kämpa att leva, försöka ta mig framåt trots att jag känner mig deppig ibland.

"Hej. jag tycker verkligen inte skit om dej och det vet du men jag blir förbannat besviken på dej. då saker går emot dig ja då hanmnar du på sjukan. VARFÖR du är inte svagare än vad jag är, du bara tror det. Du måste vara målmedveten och inte braka ihop."  "... men FAN ingen tycker synd om mej mer än jag själv. ALLa andra går vidare i livet det är då bara jag som halkar efter och ingen tycks vilja vänta på mej..." "Lite hårda ord till dej men räta på dej hur svårt hur det än är, både du och jag tar oss fram på egen vilja inte andras. Ha det gott tösen så hörs vi. Du vet ju att jag tycker att du är bäst KRAM."

En helande stund för själen är att sitta ute i naturen och lyssna på fågelkvitter... och se hundarna leka. Då är jag lugn.