Jag försöker.... Jag försöker hela tiden, ändå så känns det som om jag bara är en enda sorgsen klump som vandrar runt. Jag försöker göra saker, hittar på grejer med barnen och sånt. Ändå försvinner inte obehaget, den konstanta stresskänslan och likgiltigheten. Jag vill inte dö, men jag bryr mig inte om att kämpa för mig själv. För mitt liv. Varje dag får jag en olustkänsla, jag får ett tillfälle av en känsla av att alla hatar mig och att jag är världelös. Just då vill jag inte leva, även om jag faktiskt inte vill dö. Det känns som om jag bara är en belastning för mina anhöriga och jag är tvingad att låtsas att det känns bra nu. Men det gör inte det. När de närstående sa saker i bilen i sarkasm så kände jag som en hård vägg mot mig, jag ville inte färdas en centimeter till med dem. Jag kände bara "neeej, jag orkar inte mer!" och så tänkte jag kasta mig ur bilen i farten. Jag hade nog gjort det om inte barnen var i bilen. 

Jag är inte stark, nej, inte stark alls. Jag är inte tuff, jag klarar inte av negativa omständigheter i livet. Ibland känns det som om jag ska förlora förståndet. Trots att jag faktiskt inte mår bra, egentligen, så hjälper jag alla som behöver hjälp med något, jag försöker vara en bra vän. Men i det stora hela så känns det som ett enda skådespeleri och jag gör saker för att behaga andra, för då duger jag. Själv känns det som om jag ska börja gråta.

Det bästa botemedlet är att gå och lägga sig och hoppas att morgondagen känns bättre.