Jag försöker.... Jag försöker hela tiden, ändå så känns det som om jag bara är en enda sorgsen klump som vandrar runt. Jag försöker göra saker, hittar på grejer med barnen och sånt. Ändå försvinner inte obehaget, den konstanta stresskänslan och likgiltigheten. Jag vill inte dö, men jag bryr mig inte om att kämpa för mig själv. För mitt liv. Varje dag får jag en olustkänsla, jag får ett tillfälle av en känsla av att alla hatar mig och att jag är världelös. Just då vill jag inte leva, även om jag faktiskt inte vill dö. Det känns som om jag bara är en belastning för mina anhöriga och jag är tvingad att låtsas att det känns bra nu. Men det gör inte det. När de närstående sa saker i bilen i sarkasm så kände jag som en hård vägg mot mig, jag ville inte färdas en centimeter till med dem. Jag kände bara "neeej, jag orkar inte mer!" och så tänkte jag kasta mig ur bilen i farten. Jag hade nog gjort det om inte barnen var i bilen. 

Jag är inte stark, nej, inte stark alls. Jag är inte tuff, jag klarar inte av negativa omständigheter i livet. Ibland känns det som om jag ska förlora förståndet. Trots att jag faktiskt inte mår bra, egentligen, så hjälper jag alla som behöver hjälp med något, jag försöker vara en bra vän. Men i det stora hela så känns det som ett enda skådespeleri och jag gör saker för att behaga andra, för då duger jag. Själv känns det som om jag ska börja gråta.

Det bästa botemedlet är att gå och lägga sig och hoppas att morgondagen känns bättre. 

Jag ställde mig själv frågan: Varför blogga? Varför lägga ut bilder, osv på nätet? Man blottar ju mycket av sin själ genom att beskriva hur man känner och vad som händer i livet. Men jag tycker om att berätta. Är någon intresserad? - Jag vet inte... Människor bloggar om allt möjligt, och jag bloggar om det som få andra berättar om. Innersta tankar och om att må pissigt ibland. Lite filosofiskt är det nog också... Mest skriver jag för mig själv, till mig själv. 

Jag lägger ut bilder på dayviews och facebook mest för min egen skull, för jag gillar att fota och för att jag vill visa något. Många kanske tycker att jag bombarderar med bilder ibland, men det är ju bara så roligt att fota och ofta kan jag inte välja ut vilka bilder jag ska visa. Nä, då visar jag många.  

Jag brukar gå tillbaka och se på bilder eller läsa vad jag skrivit, det är intressant att se vad jag gjorde och hur jag tänkte. Ibland blir jag förvånad hur jag tänkte, för jag kanske ändrar både åsikt och tänkande med tiden...

Så jag fortsätter med det jag gör. Jag fortsätter skriva och jag fortsätter fota. För jag mår bra av det, och man behöver inte varken läsa eller titta på mina bilder om man inte vill. Sverige är ett fritt land! 

Ibland när  barnen kanske inte lyssnar, tar av sig säkerhetsbältet i bilen eller cyklar utan hjälm - då kommer den där paniken. Tänk om det händer dem någonting!? Jag liksom går upp i varv inombords och känner bara att jag skulle inte stå ut med känslan om det hände dem något. Jag får panik och känner att jag inte vill lämna dem utan uppsikt. Sen tänker jag att man kan inte oroa sig för allt som KAN komma att ske, utan man måste försöka att leva i nuet och ge barnen lite extra mycket kärlek istället. Många människor går nog ofta och tänker "Det händer inte mig", men jag är tvärtom - jag tänker att jag är säkert den där en på miljonen som ska drabbas av något. Man kan inte styra över allt som sker i livet, men jag försöker tänka på att saker kan hända, att det kan ske olyckor. Vi människor är inte odödliga. Folk kan nog tycka att jag är fjantig, men jag tycker att jag är realist. Även om jag kanske oroar mig överdrivet så bryr jag mig i alla fall. Det är faktiskt värre att inte oroa sig för olyckor som kan hända barnen, särskilt om det är olyckor som kunnat undvikas eller lindras med hjälm eller bilbälte.

Jag funderar ofta på när jag kommer dö.. Det är ju i framtiden, men det är Ödet som bestämmer i slutänden... Ja, jag har sån dödsångest ibland så det är outhärdligt. Det känns som om livet är slut för mig. Jag vill ha livet framför mig, inte vara mitt i det. Jag vill liksom göra om och göra rätt. Leva om mitt liv. På något sätt måste man försöka ta tillvara på tiden som är just nu och göra det bästa av det, istället för att tänka på det som varit och på det som komma skall. Jag ska försöka komma ihåg det, att ta tillvara på tiden...   

Jag tycker att det är jobbigt att vara jag. Jag vill vara social, göra saker och uppfylla mina drömmar. Men jag själv slår krokben för mig själv hela tiden. Ibland vet jag inte ens vad jag själv vill... Jag vet att jag har fix idéer ibland och gör saker på impuls, men just då tycker jag att det är vad jag vill göra och är övertygad om att det är en bra idé. Oftast är det inte det. 

Jag försöker åtminstone, och jag är ingen elak människa. Jag försöker innerligt att göra bra saker, och jag vet att jag gör en hel del bra saker. Men människor har en förmåga att bara se det där lilla misstaget, och glömmer bort att se allt det där som är rätt. Jag har drömmar. Körkort, åka på hundutställningar med mina hundar... Resa. Men ibland känns det som att bestiga berg att bara göra en endaste liten grej. Jag försöker vara social och låter inte min ångest hindra mig, trots att jag ofta har panik inombords. Jag är inte en sådan som sitter och ser allt det dåliga, jag försöker att ta tillvara på det som är bra.

Nyligen fick jag ett mail av en väninna. Jag vågade inte läsa det för jag trodde att det skulle vara något som jag skulle ta åt mig av, och alltså må dåligt av. Att jag skulle få höra vad dålig jag är. Jag gick i en vecka och funderade på vad det stod och försökte hitta ett tillfälle att läsa det när det kändes "rätt". Till slut försökte jag övertala mig själv om att text inte dödar, jag måste kunna ta kritik och åsikter från folk utan att känna att de hatar mig. Så när jag hade ett tillfälle med en realistisk tanke så tog jag mod till mig och läste. Det stod inte ens något dåligt. Klart det var lite "skäll", men det var ju en befogad. Poängen var att jag måste kämpa att leva, försöka ta mig framåt trots att jag känner mig deppig ibland.

"Hej. jag tycker verkligen inte skit om dej och det vet du men jag blir förbannat besviken på dej. då saker går emot dig ja då hanmnar du på sjukan. VARFÖR du är inte svagare än vad jag är, du bara tror det. Du måste vara målmedveten och inte braka ihop."  "... men FAN ingen tycker synd om mej mer än jag själv. ALLa andra går vidare i livet det är då bara jag som halkar efter och ingen tycks vilja vänta på mej..." "Lite hårda ord till dej men räta på dej hur svårt hur det än är, både du och jag tar oss fram på egen vilja inte andras. Ha det gott tösen så hörs vi. Du vet ju att jag tycker att du är bäst KRAM."

En helande stund för själen är att sitta ute i naturen och lyssna på fågelkvitter... och se hundarna leka. Då är jag lugn.

See the division of pathes
wich decides about your divine ordinance
Feeling a certain coldness
of a secret power that entangles the spirit
In memory of people
without them you would not exist
In memory of people
who would not exist without you

What would you give to live your life again?
What would you change with a second chance?
And could you learn from the
mistakes? I don't know...

Longing for the meaning of life
while breathing day in and day out
realize how slight it is
keep an eye on the universe at night...

(Crematory - "Farewell letter")

The first angel is the atmosphere
Second is a part of you
The third's the wings of death
The fourth angel takes your soul
Fifth shows you the paradise
Sixth angel brings you new life
The seventh sends you dreams
Eight show you the right way
The ninth angel judges over you
The last angel sends pain and agony

The powers of darkness in
battle with the humane
You soul forever caught in hell
But I saw the angel fly
The good will triumph
The angel of death sent to do evil
Army of hell
The danger of the darkside
Angel of wisdom and faith protects your soul

Like a marionette in the wind,
a toy of the mighty
I saw the angel fly

(Crematory - "I saw the angels fly")

När jag trodde att det inte kan bli värre, ja då blev det värre!Gammelhunden är sjuk. Då hon redan är skruttig och lider av värk, så kom det oundvikliga - avlivning. Så detta blir hennes sista dag. Hon skulle fylla 9 år i år. Jag är så ledsen...

Kan inte sova. Försökte en timme sen gav jag upp. Tycker inte om att tänka, tystnad.. Musik är helande för själen. Den tar bort ångest. Den enda nackdelen är väl att jag kommer få hörselskador av ljudvolymen. ;-)Det var en kurator jag träffade igår, jag är ju klar och öppen i mina dialoger trots ångest. Och inom mig gömmer sig en stor sorg. Så när hon började fråga saker så kände jag hur min fasad började spricka sänder....Jag kände en flod av tårar... Jag grät.

Jag sitter och hinkar i mig kaffe utanför avdelningen... Dead by april dånar i lurarna medan jag surfar runt på internätet med mobilen. Känns som jag har mikro ryckningar. Måste trappa ner mina höga doser Tradolan. Det är ett morfinliknande preparat som jag tar mot min svåra värk. De ger mig svår abstinens bara få timmar efter att jag tagit en. Alltså måste jag trycka i mig smärtstillande hela tiden, oavsett om jag har smärtor eller inte. Abstinensen skapar ångest. Jag mår bra om jag tar tradolan, vilket jag nu gjort för en stund sen. Ska få träffa en läkare, hoppas på att få hjälp med att trappa ner Tradolanen. När det är gjort kan man se vad det är som gnager i mitt innersta. Plötsligt inser jag.... Jag är en tablettmissbrukare.... :-(

 Not. Jag fick börja med Norspan plåster på egen begäran. Jag behöver inte tänka på tabletterna längre, utan byter plåster en gång i veckan. Det släpper ut en viss dos varje dag, så jag hela tiden får i mig lite lite smärtstillande. Jag tar alltså inte tradolan/tramadol längre alls.