För två månader sen så var jag tvungen att avliva min papillon som blev hastigt svårt sjuk. Det tog hårt på mig. Jag kände mig deprimerad och ångestfylld just i den perioden, men det blev värre efter att hon försvann. Hon var alltid som min skugga, hon var min ständiga följeslagare. Efter att hon försvann började min andra lilla hund bete sig annorlunda. Jag trodde att hon saknade sin kompis då de var oskiljaktiga. Min lilla svarta spetsblandis började sova intill mig, helst intill mitt huvud - om hon inte låg på mig. Hon började hålla sig nära och kom direkt när jag ropade, trots att hon i de tre år jag haft henne brukar "ha knäck i lurarna" ibland.

Sen slog det mig plötsligt att jag förmänskligat min hund och att hon kände sorg. Det gör hon inte. Hon är ju trots allt en hund. Däremot så kände hon att jag mådde dåligt. Hundar känner av oss människor mycket bra, de kan känna av när människor får låg blodsockernivå vid diabetes, förutspå epilepsianfall, osv. Självklart känner min lilla hund av att jag mådde dåligt psykiskt.

Hunden är människans bästa vän. I alla fall min.