Det är "min" vecka att ha barnen. Det är tur jag har mina små solstrålar, de är allt i mitt liv. Ibland funderar jag och tycker att jag är världens sämsta mamma, sen ibland tänker jag att jag är mig själv och jag ger mina barn kärlek. Att vara förälder är en livsuppgift som aldrig tar slut, man är den som ska vägleda och uppmuntra så de lär sig leva ett sunt liv. Att de inte blir som mig. De säger att de tycker att jag är en "busig" mamma, paradoxalt nog trots att jag känner mig deppig. Med andra ord ger jag 100% av mig själv till mina barn och försöker göra deras tillvaro bra och rolig. Däremot när jag är ensam, det är då mörkret far över min själ och jag släpper försvaret, känner mig värdelös och funderar på livets mening...

Barn är så bekymmerslösa, ibland önskar jag att man som vuxen kunde vara lite som dem. Leva här och nu, och busa mycket.