Ångest. Det finns ingen värre känsla... Mått riktigt jävligt idag, och det blev värre på eftermiddagen. Lyssnar på "uppåt musik". En bra låt är Loreens "Euphoria". Fast själv känner jag mig knappast euforisk. ;-)Imorgon är en ny dag. Förhoppningsvis blir den bättre än denna...

Jag anser nog mig själv vara en ganska normal människa, men ibland så kommer det förflutna ikapp och alla tankar. Efter att försökt kämpa med mardrömmar och "tvångstankar" på att skada mig själv, så brakar allt till slut. Som nu. Det var flera år sedan sist, och jag har inte visat för någon att jag lever med ett intre kaos. Jag vill inte belasta någon, vill inte beklaga mig...

Så jag hamnade på psykiatrisk avdelning. Frivilligt. Jag kan inte låta detta tåg fortsätta i tvåhundra blås... måste få stopp på skiten innan det blir värre. Just nu är jag inte i botten tycker jag själv, inte känslomässigt i alla fall. Jag ser inte livet i svart, jag kan fortfarande skämta. Men jag står inte ut med mig själv. Det leder till självmordstankar... Inte för att jag vill dö, utan för att jag vill slippa mig.

Jag tycker inte att det är skamligt att må dåligt psykiskt, det kan drabba vem som helst - liksom vem som helst kan drabbas av någon fysisk åkomma. På psyk gör de inga underverk, man kan inte må bättre om man inte vill själv. Men det är skönt att kunna prata med någon, att slippa vara ensam när tankarna kommer. Jag försöker att låta min bra sida styra och berätta hur jag känner det, så jag inte hittar på tokigheter mot mig själv.

Jodå, jag är normal. Jag är mig själv... Till det stora hela är jag som jag brukar vara. Så don´t worry. Det går fortfarande att skämta med mig.