Jag är så trött på att trampa vatten. Kommer ingenstans. Hur ska jag göra för att lösa mina problem i livet? Mest akuta problemet är ekonomin. Andra problemet är att jag måste komma ut bland folk, bryta min monotona tillvaro och tristess. Måste få in ljusglimtar i tillvaron, något som tillför något positivt i mitt liv. Ungefär som en bil inte kan gå utan bensin, så kan inte en människa gå framåt utan mening och mål.

Jag blir så passiv när jag är ensam. Jag liksom släpper allt, orkar inte ta mig för något. Existerar, men lever inte. Jag hade besök i helgen av en släkting och det lyfte min tillvaro. Är tråkigt att bli ensam igen. Det är inte det att jag vill vara social, men just att veta att det finns någon annan under samma tak att prata med om jag vill. Någon man kan diskutera med, skratta med... Någon att dela dagen med.

Nu är jag den där tråkiga människan igen. Imorgon är en ny dag att slå ihjäl. Har inte lust med nåt längre... Jag blir galen av ensamheten. När jag endast har dottern att prata med så känns det som om min intellektuella nivå sjunker ner till en 3-årings nivå.

Är det så svårt att få känna sig älskad och behövd i livet? Det är viktigt att känna att man har en betydelse. Ingen skulle bry sig om jag försvann. Det är ganska tragiskt att tänka på hur ensam jag är som person. Jag vet inte i vilken tråd jag ska dra i, vet inte vilken väg jag ska ta.

Jag är i ett plan som störtar. Ingen idé att skrika, ropa på hjälp eller försöka ta sig ut... Hur jag än gör så kommer det sluta med en krasch. Det är bara att blunda och hoppas att det sker mirakel, att jag ska överleva trots allt.