Ofta känner jag mig som om jag vill gå in i mun egen värld, mitt eget trygga mörker. Jag tvingas hålla mig i verkligheten tack vare min familj och djuren. Jag känner mig annorlunda, plågsamt medveten om att jag egentligen inte passar in i det här livet. Jag är en egoist inuti mitt psyke, fast jag inte är sån person. Alltså jag har lätt för att gå in i mig själv och låter mitt känslomässiga virrvarr av känslor styra mitt handlande.Jag vill ibland inte existera, då lägger jag mig i mörkret med musik i lurarna... Sen kommer en ny dag. Det är bara att byta ihop...